marikaha

Relationen till mat

Ganska länge nu, iallafall ett par år så har jag haft en väldigt ohälsosam relation till mat och det eskalerade kraftigt i vintras/våras då jag var på väg att gå in i väggen. Maten har alltid varit min tröst när jag mått dåligt men också en orsak till att jag mår dåligt. 

Jag har alltid varit bra på att dölja hur jag mår när jag äter, när jag äter så får jag sådan brutal ångest... även om det bara är en morot så kickar ångesten in över att jag ätit något. Hjärnan registrerar inte att det är en nyttig sak, som är bra för mig som jag har ätit utan bara att jag ätit det. I slutet på juni var jag iväg till London med mina tjejkompisar och resan i sig gjordes när jag var på en dålig plats i livet. Där kunde jag inte längre dölja hur jag mådde när jag åt, ångesten lyste igenom hela mig och jag mådde så dåligt. När jag kom hem bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv, jag kan inte få ångest så fort jag äter och när jag får ångest så äter jag.. Det är en extremt ond spiral.  Jag gick med i viktväktarna och det är det bästa beslut jag tagit på många år. 

Efter ca 4 veckor så mår jag bättre och det enbart efter att jag tänker på vad jag äter och hur jag äter. Jag får inte längre ångest när jag äter, eller jo om jag äter till exempel en pizza eller någonting sådant då kan jag få lite ångest men det är inte samma som innan. 

Tankarna på att gå och spy upp all mat som jag ätit har länge funnits i bakhuvudet men jag har ändå varit medveten om att om jag skulle göra det så kommer det gå åt skogen för mig, sen hatar jag att kräkas också. Istället har jag bara ätit ännu mer. 

Men de senaste veckorna så har småätandet minskat, även om jag såklart blir sugen ibland och småäter kanske något onyttigt mellan måltiderna så är det inte alls som innan, jag kan sluta äta tidigare nu än innan och ofta så räcker det med att bara ta en liten bit av något för att jag sen ska känna mig nöjd. 

 

I huvudet med ångesten

Det är läskigt egentligen, hur utbrett och vanligt det har blivit med psykisk ohälsa. Har det alltid varit så bara att man inte pratat om det eller har samhället förändrats så pass att pressen på människan har blivit för stor? 

Det är fortfarande tabu att prata om psykisk ohälsa, jag själv har gått igenom 2 perioder av depressioner och kämpar dagligen med ångest som ibland är enkelt hanterbar och ibland så påtaglig att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag pratar öppet om min ångest, försöknar inte mitt liv på något sätt men många gånger upplever jag att det jag pratar om ska man inte prata om. Man ska inte tala om att man mår dåligt, folk blir obekväma. Varför blir man obekväm av att prata om något som är så normalt i dagens samhälle? Jag ställer mig inte öppet på torget och gapar om min ångest men om ämnet kommer på tal så pratar jag om det och jag pratar om det precis så som det är. 

Människor måste prata mer, bjuda in till samtal och framförallt öka förståelsen för oss som lider av psykisk ohälsa, för hur många gånger har man inte fått höra följande:
- Men det är ju bara att tänka på något annat -  Nej det är inte bara att tänka på något annat, har en tanke (eller flera) satt sig så sitter den där. Hur mycket man än vill tänka på något annat, för tro mig det vill man, så kan man inte. Ångesten eller depressionen har ett hjärngrepp om mig, den vill inte tillåta mig att må bra, jag förtjänar det inte. Kunde jag tänka på något annat så tro mig, det skulle jag göra. De personer som anser att det är en självklarhet att det bara är att tänka på något annat är så okunniga på området att det nästan är skrämmande. 

- Ryck upp dig, det finns folk som har det mycket sämre än dig  Mmm, den komentaren gör det ju inte mycket lättare för mig att "rycka upp mig"  Såklart jag vet att det finns oerhört mycket människor som har det värre än mig. Alla vi människor är olika, vi bär alla på olika mycket tyngd. Ska man alltid jämföra sitt mående med hur andra mår? Det här är min sjukdom, min ångest som jag kämpar med och den är inte mindre viktig än någon annans. 

---

De senaste veckorna har inte ångesten sköljt över mig och knäckt mig som den brukar, för mig handlar mycket om att jag lagt om kosten som jag skrivit om tidigare. I våras mådde jag hemskt, jag fick minnesluckor och orkade inte umgås med någon. Många gånger tvingar jag mig att umgås med folk bara för att dels gömma undan mitt mående, jag vill inte att andra ska oroa sig över mig eller börja ställa frågor. Det är bra att jag har så många som bryr sig men när jag mår som sämst så vill jag inte prata om det för då blir det så påtagligt och på riktigt. Gömmer jag ångesten i mig själv så känns den inte på riktigt och jag vet att det är så dumt att inte prata om det men jag kan bara inte, jag är ingen pratare. Jag tvingar också ut mig bland folk för att jag vet att i slutändan så blir det bara värre om jag ligger hemma på soffan och inte pratar med någon. 

---

Jag har många runt omkring mig som också lider av psykisk ohälsa och jag blir faktiskt oftast glad när de kommer till mig för att prata eller få stöd. För även om vi alla är olika och alla mår på olika sätt så förstår jag ändå, jag förstår det många andra inte förstår även om det inte sägs rakt ut. Många gånger behöver de inte ens säga rakt ut vad de har på hjärtat jag kan höra vad det är de inte säger. Jag vet hur jag själv vill bli behandlad och är ganska bra på att läsa folk, jag vet oftast när jag ska fråga, när jag ska ge den där kramen som ingen ber om men som man vet behövs just där och just då och jag vet oftast när jag ska backa.  Det där med oftast är precis som det står, jag är bara människa och jag kan feltolka signaler men hellre att jag visat för mycket att jag bryr mig om och att jag alltid stöttar än att personen i fråga upplever att jag inte bryr mig. 

Jag gör övertramp lika så som folk trampar över när jag mår dåligt men i slutet så värmer det att de bryr sig. Jag orkar inte prata där och då, jag vill inte ha någon form av kroppskontakt och en känsla av att någon inkräktar på mitt liv sköljer över mig när någon frågar en fråga för mycket eller ger mig kramen som jag behöver men verkligen inte vill ha där och då. Jag hatar det och för ögonblicket tycker jag inte om personen som trampar över MEN det är inte jag som är den som avskyr allt, det är min ångest. 

Jag vill inte se mig och ångesten som en och samma person, när jag mår dåligt så är jag inte jag. Det är inte Marika som fräser ifrån i en onödigt elak ton för sån är inte jag, men ångesten är sån. Ångesten är en otrevlig best som tar över hela mig. 

Marika älskar att träffa människor och vara bland mycket folk - Ångesten avskyr det
Marika är en glad och positiv människa som älskar att skoja och retas - Ångesten är sur, lättretlig och ständigt irriterad
Marika tycker om att ha rent och fint omkring sig - Ångesten kunde inte bry sig mindre om allt som är runt omkring

Ångest är inte jag och jag är inte ångest, jag hatar den och vill inget hellre än att den ska lämna mig i fred men jag vet också att den kommer stanna hos mig och därmed bli en del av mig, jag hoppas att jag kan kontrollera den så mycket det bara går. 

Semester

Nu när det är semestertider och grejer så blir det ju lite automatiskt att en slarvar med mat och allt sådant. Bjuds bort på middagar och det serveras vin och massa godsaker. Jag försöker ändå att tänka på att kanske stoppa i mig mindre av kolhydraterna och lite mer utav grönsaker osv. Sen faller det ju in något glas vin eller två men det kan det ju få göra tycker jag! 

Jag vägde mig i fredags och vågen visade -3 kg, fasen vad det kändes skönt. Så även fast jag slarvar så har jag ändå sådan pass koll att jag ändå går ner lite i vikt. 

---

Har inget speciellt planerat för semestern men imorgon ska jag och mamma åka iväg på en dagskryssning så då blir det nog lite extra slarvigt med maten men alltså egentligen, vad gör det? Jag måste också låta mig själv njuta lite av livets goda. 

Ännu en torsdag

Haha hur länge har jag hållit på nu? Ca en vecka ungefär va? jag har redan typ tappat det, men skam den som ger sig ändå. 

Idag är det torsdag, torsdag betyder vägning och jag hade gått upp 0.2 kg och jag är inte så förvånad egentligen. Suget har kickat in och jag har dålig karaktär som lätt faller för frestelser. Det blir ju fasen inte enklare av tacksamma elever som kommer in med mängder av godis osv som tack för hjälpen med körkort osv. Vad är det för fel på blommor? va? Nej men det är kul när det är tacksamma och vill visa sin uppskattning, mindre kul för min karaktär att det står fullt med godsaker i kylen där min matlåda står, det är ju lätt hänt att en och annan godbit kan råka slinka ner. 

Snart är det semester, jobbar imorgon också och sen ta mig tusan ska jag komma igång med att röra på mig ordentligt men det är ju inte heller speciellt härligt i den här värmen. Det går ju nästan inte att röra på sig ute innan det känns som kroppen ska falla i ett par tusen geggiga bitar på gatan. Jag ska försöka iallafall, det ska jag :) Hejja mig 

.

I helgen så har en ju syndat en del med maten men jag har sett till att inte gå över mina sparade points iallafall. Unnade mig en pizza igår och fick rätt mycket ångest men jag har iallafall inte gått över de sparade så det känns bra ändå! 

Nu är jag inne på sista veckan innan semester, en välbehövlig sådan faktiskt! Ska bli skönt att ta det lite lugnt ett tag. 

Fick middags besök ikväll så får se hur det går med ätandet osv, det ska visst lagas god mat med pasta och grejer, sådant som är helt livsfarligt haha

Fredag idag

Nu får det väl ändå vara slut på värmen? Det skulle behöva regnas minst 2 veckor nu, så det renar luften och blöter ner marken ordentligt! Jag kan till och med offra min semester till regn. Säger jag nu ja haha. Men just så känns det! Inte minst för brändernas skull. 

 

Idag har jag skött mig ganska bra med maten, jag har inte fallit för frestelserna på affären. Tidigare har jag haft riktigt svårt att stå emot den där chokladmuffinsen eller paketet med maryland cookies. Det är där min svaghet ligger, jag har inte så svårt att strunta i godis eller chips faktiskt men jag kan ju fortfarande känna sug efter det med men det är inte lika kraftigt som kakor och muffins och sådant. Till lunch blev det en picadeli sallad med lite röror och sådant, inte mycket men tillräckligt för att hålla mig nöjd :) Provade deras blomkålsris och det var förvånansvärt gott trots att jag inte är vidare förtjust i bönor och sådant men det gick ändå. 

Till kvällsmat gjorde jag biffar på vego-färs med lite fetaost och färsk basilika och lite andra kryddor. Riktigt gott om man frågar mig men danne tyckte inte det var någon höjdare. Nu njuter jag av ett glas kallt vitt vin, det tycker jag ändå att jag är värd. 

-----

Ikväll är det blodmåne har jag fått höra så jag och Danne ska väl gå ut och försöka hitta en bra plats att se månen på. Imorgon vankas kräftskiva så jag har sparat ihop lite points till den :) 

Torsdag

En torsdag som känns som en fredag, finns det någon värre känsla? 

 

I morse hade jag min vecko-vägning och det var ju inga glada steg upp på vågen kan jag ju tala om då jag har fuskat den här veckan och inte loggat mitt matintag ordentligt. Jag har liksom tänkt att om jag inte loggar maten så räknas det inte, typ... Dumt jag vet. 

Men ändå har jag gått ner 0.5 kg sedan förra veckan så det är faktiskt bättre än att stå på 0 eller ännu värre, ha gått upp i vikt igen. Det har givit mig lite mer motivation iallafall. Nästa vecka är mitt mål 0.5 kg till. Det är nog bra om jag inte går ner i vikt för fort... det är inte bra sägs det. 

----

Alltså denna värme, den tar ju död på en. Bokstavligen så kan man fan dö i den här värmen om man ligger i riskzonen för sådant. Tänker främst på gamla osv. Nu är det flera veckor sedan det regnade och det har varit över 30 grader lika länge. Det är fasenimig sjukt! SJUKT är exakt vad det är. 

Lite om mig, För de som är intresserade

Hmm...

Hur ska man formulera ett sådant här inlägg då? Det kommer förmodligen se ut som en slags uppgift som man fick på lågstadiet där man ska beskriva sig själv och sin familj. Så jag försöker väl kortfattat beskriva mig och min familj då, jag utelämnar saftigare information om min stora familj! 

 

Marika heter jag, born and raised i Enköping där jag fortfarande håller till. I vintras, 2 dagar innan jul blev jag färdig trafiklärare och jobbar numer som det i Enköping. Stormtrivs med världens härligaste arbetskamrater. Vi är ett litet gäng på 5 lärare och 2 tjejer i receptionen. 

Annars bor jag ca 4 minuters lagom promenad från mälaren med strand och hela köret, man kan säga att jag bor på enköpings riviera. Jag säger gärna så då det låter rätt flott. Bor här sedan 1 år med min fästman Dan och våra två smådjävlar till Katter, de kommer säkert omämnas vid flertal tillfällen så utelämnar mer om dem nu. Dan och jag träffades genom våra bästa kompisar, som också är tillsammans. GOALS!. Det är ungefär 5 ½ år sedan som vi blev tillsammans, han har fått stå ut med mycket den stackaren 

I övrigt är jag äldst av 2 syskon, har en lillebror som inte är särskillt liten, huvudet längre än mig och han vill gärna tro att han är den smarta av oss. Typiskt småsyskonsyndrom skulle jag kalla det. Han kallar mig en prototyp, alla felen jag fick är tillrättade på honom och därmed är han perfekt... nåja han kan få tro det. 

Mina föräldrar är två stöttande, oroande och ibland för snälla föräldrar. Som det många gånger blir :) De separerade när jag var 9 år, alltså länge sedan. Fördelen med det är ju att jag alltid haft 2 st julafton, 2 st födelsedagsfiranden osv. 

Sen har vi ju Dannes familj, som jag också ser som min egen. I tidigare relationer har jag inte riktigt känt mig hemma i deras familjer, lite som att jag inte hör dit och mest känt mig som blindtarmen... Jag finns där men fyller inte riktigt någon funktion. Annat är det i Dannes familj, från första gången jag klev in genom deras blå ytterdörr så har jag känt mig hemma, Dannes syster och jag har kommit varandra väldigt nära och hon känns även som min egen syster och jag är så lyckligt lottad som får följa henne och hennes lilla nybildade familj. Jag har hört att många kallar sig för "moster" eller vad det nu än må vara till barn som deras respektives syskon har. För mig känns det inte riktigt så, jag är ingen moster och jag kommer aldrig bli en moster pga jag enbart har en bror. Sofie döpte mig till Tantie och på något sätt så känns det rätt, jag är en del av Raffes liv men jag är inte blodsrelaterad och därför ingen Moster :) 

 

Gud det här blev lång... jag tänkte ju skriva om min viktresa också men det får fasen bli en annan gång. Kanske i morgon om jag kommer ihåg att jag över huvudtaget har en blogg HAHA

 

 

Mitt första inlägg

Så sitter man här igen, har väl provat i princip alla bloggportaler som finns men jag tappar det alltid och så vill jag inte fortsätta med något gammalt. Nu är jag igång igen och den här gången är väl tanken att jag ska skriva av mig om jobbet, livet och min viktresa. 
För 2 ½ vecka sedan gick jag med i viktväktarna och wow vad det fungerar bra. Jag har redan gått ner 2 kg... MEN jag har tappat motivationen redan och frestelsen efter godsaker är för stor just nu. Jag måste hitta viljan igen och ge mig fan på att jag ska gå ner de 20 kg som är mitt mål. 

Jag började på 94.5 kg och mitt mål är 75 kg. Det är en lång väg att gå och jag måste hitta kämpaglöden för att orka fortsätta. 

 

Hejja mig eller något. 

Välkommen

Välkommen till for.me!

Det här är ditt första inlägg. Logga in och ta bort inlägget under "arkiv" i menyn om du inte vill ha kvar detta.

Upp