marikaha

Relationen till mat

Ganska länge nu, iallafall ett par år så har jag haft en väldigt ohälsosam relation till mat och det eskalerade kraftigt i vintras/våras då jag var på väg att gå in i väggen. Maten har alltid varit min tröst när jag mått dåligt men också en orsak till att jag mår dåligt. 

Jag har alltid varit bra på att dölja hur jag mår när jag äter, när jag äter så får jag sådan brutal ångest... även om det bara är en morot så kickar ångesten in över att jag ätit något. Hjärnan registrerar inte att det är en nyttig sak, som är bra för mig som jag har ätit utan bara att jag ätit det. I slutet på juni var jag iväg till London med mina tjejkompisar och resan i sig gjordes när jag var på en dålig plats i livet. Där kunde jag inte längre dölja hur jag mådde när jag åt, ångesten lyste igenom hela mig och jag mådde så dåligt. När jag kom hem bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv, jag kan inte få ångest så fort jag äter och när jag får ångest så äter jag.. Det är en extremt ond spiral.  Jag gick med i viktväktarna och det är det bästa beslut jag tagit på många år. 

Efter ca 4 veckor så mår jag bättre och det enbart efter att jag tänker på vad jag äter och hur jag äter. Jag får inte längre ångest när jag äter, eller jo om jag äter till exempel en pizza eller någonting sådant då kan jag få lite ångest men det är inte samma som innan. 

Tankarna på att gå och spy upp all mat som jag ätit har länge funnits i bakhuvudet men jag har ändå varit medveten om att om jag skulle göra det så kommer det gå åt skogen för mig, sen hatar jag att kräkas också. Istället har jag bara ätit ännu mer. 

Men de senaste veckorna så har småätandet minskat, även om jag såklart blir sugen ibland och småäter kanske något onyttigt mellan måltiderna så är det inte alls som innan, jag kan sluta äta tidigare nu än innan och ofta så räcker det med att bara ta en liten bit av något för att jag sen ska känna mig nöjd. 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas